Skip to main content

Övertro

Det har berättats för oss barn att långt tillbaka i tiden låg Kåragården runt 500 meter åt nordöst uppe vid Gammelgårdsbacke. Läget måste ha varit mycket trevligt med skogen åt norr och öppet mot söder. Men, en vandringslapp, som på vandring uppifrån norr på väg till Stockholm för att köpa nya medikamenter, alltid sov över i Kåra, talade om för Kårabonden att "din gård ligger på fel sida av vattnet och vägen, det vill säga norr om bäcken som rinner ner från Steneberget och vägen upp mot Nordsjö. Bonden tog rådet till sig och flyttade till nuvarande plats. Året fick vi aldrig reda på, men som det uppe vid Gammelgårdsbacken fortfarande växer humle i ett stenröse, så får vi väl förmoda att det kan vara ungefär 200 år sedan. Samma lapp eller kanske en senare ättling, låg över i den nya gården och sov ute i ladugården. På morgonen talade han om att kvigan i båset lägst till höger inte var frisk, beroende på att timmerbjälken precis under hennes bas var en "solstock" – den rackaren vred sig evinnerligen efter solen och skulle aldrig bli stilla. Stocken byttes ut och tydligen hade detta en gynnsam verkan eftersom ingen vandringslapp därefter påbjudit nya ändringar.

När en ko hade kalvat inne i ladugården på vinterna, fanns alltid pappa på plats för den händelse hjälp var av nöden. Jag satt med honom en natt och hjälpte fram en kalv. När efterbörden kom och låg i dyngefallet bakom kon, tog pappa fram sina tändstickor, raspade eld på en sticka och drog den i ett kors över efterbörden. Sedan tog han en ren kniv och skar ett kors på samma sätt. Jag frågade varför han gjorde på det viset. Var det inte lite av trolltyg i det hela? Han svarade att hans pappa brukade göra så och det hade i alla fall inte haft nån negativ inverkan så han tänkte fortsätta det bruket så länge han levde.

Nog har vi alla hört att djur, i synnerhet hästar och hundar har ett utvecklat sinne som vi inte kan forklara. Vi hade en hund som kallades Fjall som Henrik bror min fick i julklapp när han var liten. Om det kan sägas att det var nog den bästa julklapp en liten pojke kan få. Meningen var väl att Fjall skulle fungera som gardvar och försvara oss mot inkräktare, men som han var omättligt folkvänlig, brukade han så fort det kom en bil eller främmande in på gården, rusa ut for att välkomna. Hunden var stor – en korsning mellan stor pudel och labrador, så på sätt och vis ingav han sakerligen verderbörlig respekt hos främmat. Emellertid började jag och sedermera också min bror Gunnar arbeta som resemontörer med arbetsplatser runt om i Sverige, Eftersom vi tyckte om att vara hemma hos mamma och pappa, kunde det bli långa resor från Umeå eller Göteborg för att komma hem på Fredagkvällen. Mamma talade om att en kväll vid 11-tiden blev Fjall oregerlig, sprang in och ut och stannade till slut ute på gården där han satt helt stilla vänd mot grinden. Efter tre timmar kom Gunnar körande in på gården och Fjall gick lugnt in och lade sig att sova. Hunden visste redan när Gunnar var i trakterna runt Siljan att han var på väg hem.

Kåra Lars-Erik