"Pojkar, när det blir pris på sten, blir vi rika" brukade pappa säga. Det jag mest minns är alla stenar som fanns runt omkring på åkrar, i skogen och runtom Kåragården. En bit uppemot Grindstensberget strax före Lappatäkten på högesidan när man kom nerifrån, fanns den största sten jag någonsin sett. Den måste ha mätt minst 8 meter i diameter och lika hög, Minnesbilden från barndomen gör väl att den syntes större än vad den verkligen var, men jag minns att jag tog med min blivande hustru – född och uppvuxen i centrala London – och tillockmed hon var imponerad. Från mina tidigast minnen ser jag KnåpaSven och sonen Erik uppifrån Uvas med sin "stegvagn" plocka bort stenblock som låg relativt ytligt på åkrarna. En järnögla borrades in i stenen och med hjälp av en stor stubb-brytare vinchades stenen upp och lades på en vagn eller släde för att fraktas till ett lämpligare ställe. Vi hade vad vi kallade storsten mitt ute pa gårdsplanen och när mamma blev så innerligen less att inte kunna se ut till vägen, såg pappa till att stenen sprängdes och så blev utsikten klar även om det liksom inte var samma gårdsplan längre. Intill var gamla vedbod för änden på storladan finns en relativt oansenlig sten på halvannan meter hög och bred men som enligt människor som är synska skall vara en alv-sten och bör betraktas med hänsynsfullhet.
Kåra Lars-Erik
