Skip to main content

Mathållning

Det var inte så gott om variationrik föda på den gamla goda tiden, men det vi hade måste ha varit nyttingt och stärkande. Vi blev starka och hade hälsan, mest kanske beroende på att vi rörde på oss hela tiden och fick hjälpa till på bondgården med vad vi kunde klara av och fick på det sättet en bra aptit.

Vad jag minns levde mest vi på pannkaka, fläsk, sill och potatis. Grönsaker kom väl på bordet när det var säsong och när vi nån gång köpte konserverade ärter och morötter. Någonting som jag innerligen avskydde var rågmjölsgröt. Orsaken till det var förmodligen att när den gröten vankades, tog Kåra-Jonas mig upp i sitt knä och tog ett stadigt grepp om ena örat, förde ett skedblad mot min mun och vred om örat tills jag öppnade munnen. Nuförtiden lider jag den gröten mycket bättre.

Vanligtvis bakade fruntimren i Stene och Kåsjö tunnbröd och palt två gånger per år och som bak-stugan i Kåsjö låg bara 100 meter från småskolan, slank vi in efter skolan för att få en mjukkaka med smör och messmör direkt från ugnen. En "prost" av hoprullad mjukkaka med mycket messmör på var en välsignelse. Det var en liten vetenskap att få till tunnbrödet pa rätt sätt. Ugnen måste sopas ren och sen eldas i förvag med utvald torrved (gran skulle det vara) så att hela murverket var genomvarmt. Degen sattes dagen innan och fraktades tillsammans med extra mjöl för utbakningen och extra brasved för att hålla igång värmen i ugnen. Deg-ämnen skulle göras i ordning, kavlas ut tilll millimeters tjocklek och sen kom grädderskan med storspaden, lirkade brödkakan, som var uppemot metern i diameter, upp på spaden och sen fort som blinken in i ugnen. Efter några sekunder skulle vänd-spaden in under kakan och så vändes den och var klar på nån minut. Upp på sidobordet för att vikas och laggas undan. Det var ett samarbete som var väl intränat. Ämnena fick inte vara varken för stora eller för små, kavlingen var den viktigaste delen i det hela, och gräddningen måste övervakas noggrant. Jag var valdigt stolt över att min mamma alltid kavlade – det var lite rang i den sysslan. Det börjar bli tunnsått med bakugnar nuförtiden och jag är väldigt glad när jag hör att BaggaBörje, som gifte sig med min kusin, byggde en helt ny bakugn för att göra henne glad.

Blodpalt var – och är – en gudagåva som jag i fjärran land saknar väldigt mycket. Kokas i saltat vatten tills den är mjuk och serveras med vit sås med kryddpeppar i och stekt fläsk med mycket stekflott. Ruskigt att tänka vad kolesterolprofessorerna skulle tycka om den dieten. Det bakades dessutom vad vi kallade Pingstvänspalt, dvs blodpalt utan blod. Denna var mindre omtyckt – i varje fall från min sida sett.

En annan maträtt, som fått nytändning, är pärgröt med fläsk – severas numera även på de bättre restaurangerna i Hälsingland. Jag har försökt göra pärgröt själv både här nere i Dubai och hemma i England, men svårigheten är att få tag på gammal potatis. Vi hade våra potatiskällare där det alltid fanns det som behövdes.

Sill köptes i tunnor och äts året runt. Den var väl ganska härsken nere i bottnen men den gick åt. Min mamma brukade steka den och hälla på mjölk i stekpannan så att det blev en härllig steksky att mosa i potatisen. Konsten att lägga in sill i ättika var uppskattad och många gånger blev det hela middagen – inlagd sill med kokt potatis och kokt ägg.
Färsk fisk var det ont om. Visserlligen lade pappas farbror nät för gädda och braxen men det var sällan som det kom på bordet även om jag minns att mamma gjorde fiskbullar av braxen och fläskfärs blandat.

Jag arbetade under 70-talet nere i Varberg pa västkusten och blev bekant med fiskarna där nere och brukade i förväg beställa en kagge salt sill, några torskar och en hink färsk sill – de senare isade i lador – som jag hämtade vid 4-snåret på morgonen och tog med hem till pappa o mamma. Pappa hade lite svårt med färsksillen –"den smakar inte riktigt som den ska", van som han var med den extrasalta varianten.
När jag efter en bilolycka 1965 blev hemförlovad sjukskriven några år, fiskade jag storsik och siklöja uppe i Storsjön i Stavsätra, Harsasjön och Stora Dalsjon vilket pappa tycket var gott. Han var lite misstanksam mot siklöjan i början, minnandes den siklöja som bönderna drog not efter i Norsviken under hans barndom. Den fisken saltades ner och blev även den mycket härsken och saltbemängd på slutet.
Jag hade dessutom fördelen att arbeta uppe Kiruna i början på 60-talet och åkte vid ett tillfälle upp till Rastaujaure mot Norska gränsen med ett glatt fiskegäng. Vi bodde i en renvaktarstuga tillhörande lappen Per Blind vid Ommasjaure. Den sjön var otroligt "fisklig". Vanlig morgonrutin var att gänget promenerade ner till stranden, en man gjorde upp eld och kokade vatten, en satte på kaffekittelen och två kastade ut och fångade fisk. Aldrig nån fråga OM vi skulle få någonting, snarare om det skulle bli harr eller röding. Sen åt vi frukost på fisk och hårdbrödsmörgas och drack en eller tre kaffekaskar och dagen började. Inte illa. Resultatet av den fiskeresan blev en kagge om 35 kilo nersaltad harr som jag skickade hem med en tågförare på SJ som lovade att när dom stannde i Järvsö skulle han meddela närmaste person att dom skulle ringa hem till Kåra och begära hämtning. Lyckligtvis befann sig Bengt Hultman på från granngården Stenshammar på perrongen och tog han om kaggen. Den harren lyckliggjorde min pappa i över ett halvt år.
Strömming fanns ju på relativt nära håll – 5 mil till Hudiksvall. I gamla tider brukade bönderna med häst och släde köra över skogen till Hudiksvall och köpa strömming, Då den staden även hade den närmaste spritbutiken, köptes även ransonen ut och det hände väl understundom att körkarlen inte var riktigt nykter när han kom hem. Senare hade vi en gubbe, benämnd strömminghandlarn på Åkern, som då och då fick några lådor strömming bilfraktade till Järvsö. Han knöt fast strömmingslådan på cykeln och åkte runt i byarna och sålde sin strömming och glädjen var stor när det vankades strömmingsflundra till kvällsmat.

Till jul skaktade vi en eller två grisar, 8 till 12 får (av vilka vi sålde alla utom två) och om lämpligt, en kalv. Själva slakten utfördes då hemmavid av nån av de slaktare som var verksamma i Järvsö – endera Gösta eller Gustav Wilkesson eller Nisse Björk. Ett helsikes eldande för att få hetvatten och få fram baljor och hinkar för blod, inälvor och annat nyttingt. Kropparna hängdes upp över natten och styckades dan efter. Fler baljor och fler hinkar. Då det var gängse att slaktarn skulla ha sig en slaktsup och han oftast slaktade på fyra eller fem gårdar per dag, kunde han bli något osäker i steget frampå kvällskvisten. Sen blev det finstyckning och konservering och vid senare år, nerfrysning. I Järvsö fanns på 50-talet en tysk invandrare vid namn Zurchner som påstogs ha uppfunnit den konserveringsmetod som var väldigt praktisk och togs i bruk av många hushåll.
Till att börja med konserverades kött och syltor i metall-burkar som var ca 15 cm höga, förseddes med förseglat lock och kokades. När burken var tom, snitsade Zurshner, nästa år, bort översta biten, gjorde ren burken och använde den igen. Till slut hade vi burkar som inte var mer än några centimeter höga – lämpligt för leverpastej.
När konserveringen och förpackningen var över, var det dags för pölsakoket. Alla djurskallarna skurades rena, njurar och hjärtan tvättades och allt lades i den största kastrullen vi hade med några lökar och kryddor och fick koka 4 till 5 timmar. Efter svalning rensades allt kött från benen och maldes ner med ytterligare lök och rå potatis. Njurarna kom på något sätt bort i hanteringen eftersom både pappa och vi pojkar älskade den främmande smaken av kokt, halvvarm njure. Det malda köttet blandades i samma stora kastrull med vattlagda korngryn och kokades till lämplig konsistens. Gudagott.
Till jul kokades även "korve" – en sort vit, grynkorv, och en svart, blodkorv. Korven kokades i korvskinn av linne som förmodligen användes i flera 10-tals år. Min syster har hittat receptet på denna korve i en gammal kokbok. Frågan är om vi nuförtiden har tid och lust att spendera en dag för att upprätthålla traditionerna. Av korven lagade mamma till gryn- och blodpannkaka att ätas med fläsk på juldagsmorgonen efter julottan i kyrkan.

Jag kan ännu minnas lukten och smaken av dessa favoriter – pölsa, palt, korve, grynkaka, pärgröt och revbenspjäll. Vi levde gott även om det var resultatet av våra föraldrars otroliga slit - bittida och sent.

Kåra Lars-Erik